come undone
Jag har tänkt på en sak. Det är så himla lätt att göra rätt. Egentligen. Man vet ju vad som är rätt, helatiden. Egentligen. När man gör dumma och farliga saker så vet man ju att det är just dumt och farligt, man är ju inte korkad. Man vet ju. Ändå gör man det. Jag har inte varit/är inget utspårat barn/ungdom egentligen. Överlag så tycker jag att jag hållt mig rätt så bra inom ramarna för vad som är okej i mitt liv. Men allt är relativt. I jämförelse med vissa så har jag varit ett riktigt helgon medan jag i jämförelse med andra levt extremt farligt. När jag följde med en främmande kille (blir det mer okej om jag berättar att han var väääldigt söt?) från krogen i Italien så visste jag helatiden att det såklart var fel. Att det kunde varit livsfarligt.
Det kunde ju sitta tio killar till hemma hos honom redo att våldta mig, skära upp mig i småbitar och sedan gräva ner bitarna i jorden. Kanske verkar som en överdrift men det är ju faktiskt så att det skulle kunna hända, vad som helst skulle kunna hända. Så när jag gick där lite lagom full (och väldigt kåt) amkrok med en snygg kille som doftade herrparfym på mina rosa klackar genom den italienska natten så visste jag ju att jag på ett sätt lekte med livet. Jag visste att hade min mamma vetat vad jag höll på med så hade hon låst in mig med utegångsförbud på livstid och hade min pappa vetat så vet jag ärligt talat inte vad som hade hänt. Jag visste att alla jag senare skulle berätta det här för skulle få samma reaktion "men guuud, det hade ju kunnat varit farligt!". Och det vet jag ju. Som sagt, jag är inte dum.
När jag i förra veckan låg med mitt ex som har en ny partner så visste jag att det var dumt. När jag kysste exet och kände exets händer över hela min kropp och allt var precis som när vi gjorde slut för ett år sen och när exets bad mig lägga mig närmare för att exet ville ha mig nära, när exet höll om mig när vi sov och tog min hand när vi vaknade så visste jag helatiden att det var dumt. Rent idiotiskt. Vem som helst fattar att det är dumt. Tror inte att någon skulle tänka "fan vilken bra idé, det där kommer bara leda till bra konsekvenser, yo go girl!" om att vara full med ett ex som har en ny partner och knulla som fan hela natten. För det var inte smart. Det var inte taktiskt. Det var fan inte duktigt. Men. Hade jag fått chansen så hade jag gjort om den. Precis som jag nästan skulle göra om alla andra dumma saker jag gjort i livet. För let's face it, det är det som är livet. Att gå lite över gränsen, att våga chansa och att verkligen känna att man lever. Fyfan i min mutta vad tråkigt det hade varit att aldrig göra fel. Att alltid göra rätt, det skulle egentligen inte vara svårt. Man vet vad som är rätt så det är väl bara att göra rätt.
Det är väl bara att låta bli att snacka skit om någon, att aldrig hata någon, att alltid vara snäll mot alla, alltid undvika bråk, dricka lagom mycket alltid, vara hemma i tid, hjälpa till hemma, inte äta den där chipspåsen på en måndagskväll, bry sig om alla och behandla andra som man själv vill bli behandlad helatiden. Det är väl bara att inte ta det där extra glaset alkohol, att inte skicka det där idiotiska sms:et till den där personen som man verkligen inte borde prata med, att inte stanna ute för sent i mörkret, att göra slut med en person och sen lämna det bakom sig helt och hållet och aldrig kolla tillbaka. Det är inte svårt med tanke på att man vet vad som är rätt. X, jag vet att du förut varje gång i slutet då du hörde av dig till din första kärlek här i livet egentligen visste att det var både dumt och farligt. Dumt för att det inte skulle leda till något bra och farligt för att du skulle kunna bli ännu kärare och bli ännu mer heartbroken. Ändå gjorde du det. För du kände att du ville. För du kände att det var värt det. Och det är det som egentligen är rätt häftigt. Att det man känner kan ta över en och få en att gå emot vad som anses rätt. Let's face it, vi älskar drama. Det är spännande. Det ger livet den där lilla extra kicken. Det finns inget värre än när allt är normalt och inget händer. Hellre att dramat är så mycket så att man känner för att lägga sig ner på marken och gråta än att allt står still. Tycker jag.
Vet inte riktigt var jag vill komma. Mest att vi alla nog är idioter på vissa sätt. Att vi alla gör misstag och fel men det är också det som gör oss till människor. Och att jag absolut inte försvarar att göra fel men att jag helt klart tycker att de där felstegen ofta kan vara det bästa i livet och häftigaste i livet. Livet är för kort för att alltid göra rätt.
/Y.
X, vad tycker du om det här?
Det kunde ju sitta tio killar till hemma hos honom redo att våldta mig, skära upp mig i småbitar och sedan gräva ner bitarna i jorden. Kanske verkar som en överdrift men det är ju faktiskt så att det skulle kunna hända, vad som helst skulle kunna hända. Så när jag gick där lite lagom full (och väldigt kåt) amkrok med en snygg kille som doftade herrparfym på mina rosa klackar genom den italienska natten så visste jag ju att jag på ett sätt lekte med livet. Jag visste att hade min mamma vetat vad jag höll på med så hade hon låst in mig med utegångsförbud på livstid och hade min pappa vetat så vet jag ärligt talat inte vad som hade hänt. Jag visste att alla jag senare skulle berätta det här för skulle få samma reaktion "men guuud, det hade ju kunnat varit farligt!". Och det vet jag ju. Som sagt, jag är inte dum.
När jag i förra veckan låg med mitt ex som har en ny partner så visste jag att det var dumt. När jag kysste exet och kände exets händer över hela min kropp och allt var precis som när vi gjorde slut för ett år sen och när exets bad mig lägga mig närmare för att exet ville ha mig nära, när exet höll om mig när vi sov och tog min hand när vi vaknade så visste jag helatiden att det var dumt. Rent idiotiskt. Vem som helst fattar att det är dumt. Tror inte att någon skulle tänka "fan vilken bra idé, det där kommer bara leda till bra konsekvenser, yo go girl!" om att vara full med ett ex som har en ny partner och knulla som fan hela natten. För det var inte smart. Det var inte taktiskt. Det var fan inte duktigt. Men. Hade jag fått chansen så hade jag gjort om den. Precis som jag nästan skulle göra om alla andra dumma saker jag gjort i livet. För let's face it, det är det som är livet. Att gå lite över gränsen, att våga chansa och att verkligen känna att man lever. Fyfan i min mutta vad tråkigt det hade varit att aldrig göra fel. Att alltid göra rätt, det skulle egentligen inte vara svårt. Man vet vad som är rätt så det är väl bara att göra rätt.
Det är väl bara att låta bli att snacka skit om någon, att aldrig hata någon, att alltid vara snäll mot alla, alltid undvika bråk, dricka lagom mycket alltid, vara hemma i tid, hjälpa till hemma, inte äta den där chipspåsen på en måndagskväll, bry sig om alla och behandla andra som man själv vill bli behandlad helatiden. Det är väl bara att inte ta det där extra glaset alkohol, att inte skicka det där idiotiska sms:et till den där personen som man verkligen inte borde prata med, att inte stanna ute för sent i mörkret, att göra slut med en person och sen lämna det bakom sig helt och hållet och aldrig kolla tillbaka. Det är inte svårt med tanke på att man vet vad som är rätt. X, jag vet att du förut varje gång i slutet då du hörde av dig till din första kärlek här i livet egentligen visste att det var både dumt och farligt. Dumt för att det inte skulle leda till något bra och farligt för att du skulle kunna bli ännu kärare och bli ännu mer heartbroken. Ändå gjorde du det. För du kände att du ville. För du kände att det var värt det. Och det är det som egentligen är rätt häftigt. Att det man känner kan ta över en och få en att gå emot vad som anses rätt. Let's face it, vi älskar drama. Det är spännande. Det ger livet den där lilla extra kicken. Det finns inget värre än när allt är normalt och inget händer. Hellre att dramat är så mycket så att man känner för att lägga sig ner på marken och gråta än att allt står still. Tycker jag.
Vet inte riktigt var jag vill komma. Mest att vi alla nog är idioter på vissa sätt. Att vi alla gör misstag och fel men det är också det som gör oss till människor. Och att jag absolut inte försvarar att göra fel men att jag helt klart tycker att de där felstegen ofta kan vara det bästa i livet och häftigaste i livet. Livet är för kort för att alltid göra rätt.
/Y.
X, vad tycker du om det här?
Kommentarer
Trackback
